I sin rasstandard beskrivs maine coonen som en naturlig ras med ett älskvärt temperament. Rasen härstammar från arbetande bondkatter i nordöstra Amerika. Det är just denna "naturlighet" hos maine coonen som får så många att älska och beundra den. Internationellt sett är maine coonen idag en av de absolut populäraste kattraserna. Popularitet har tyvärr en baksida. I takt med att man avlar för specifika egenskaper får man även en del oönskade egenskaper i bagaget. Detta gäller för all avel generellt, och det finns knappast någon kattras som klarat sig helskinnad ur inavel/linjeavel. För maine coonen har aveln medfört att framför allt två genetiska åkommor nu förekommer inom rasen: höftledsdysplasi (HD) och hypertrofisk kardiomyopati (HCM). Dessa åkommor är inte alls unika för maine coonen, utan förekommer även inom andra raser. HCM är till exempel den vanligaste hjärtsjukdomen hos katt.
Rasklubben Maine Coon-katten har som mål att värna om maine coonens hälsa och fortlevnad. Därför har rasklubben startat hälsoprogram för att kartlägga förekomsten av HD och HCM och DNA-test för HCM1, och därmed försöka att minska förekomsten av hälsoproblemen. Inspirationskällor har varit andra framgångsrika hälsoprogram inom såväl katt- som hundaveln. Maine Coon-katten har bland annat studerat hälsoprogrammet för PRA inom abessinieruppfödningen, och olika typer av hälsoprogram på hund.
Då och då hör man människor som tror att maine coonen är sjukare än andra raser, eftersom vi arbetar med hälsoprogram och utparningar. Det är förståeligt att man spontant tror det, men om man tänker efter så borde ju engagerade och ambitiösa uppfödare som startar hälsoprogram och arbetar med inavelsfrågor snarare borga för att rasen blir sundare än andra raser. Vi vill förbättra våra katters hälsa så långt det är möjligt, lika väl som vi vill förbättra typ och temperament. De hälsoproblem som vi har satt i fokus är de som vi idag uppfattar som de allvarligaste problemen i vår ras. Det betyder inte att problemen är större hos maine coonen än hos raser utan hälsoprogram. Tvärt om, bör en ras, vars uppfödare arbetar med hälsoprogram, rimligtvis bli friskare än raser som saknar organiserat hälsoarbete.
Intresset för Maine Coon-kattens hälsoprogram har även väckts bland uppfödare i andra länder. Allt fler utländska uppfödare skickar röntgenplåtar för bedömning hos Lars Audell, och registrering i det svenska HD-registret. Maine Coon-katten hoppas även på ett samarbete när det gäller kartläggningen av HCM. På det sättet ökar våra möjligheter att vi tillsammans ska kunna hålla vår naturliga maine coon frisk och sund även i framtiden. Läs mer om HD och HCM och våra hälsoprogram genom att följa länkarna nedan.
Höftledsdysplasi (HD)
När man hör talas om höftledsdysplasi och om höftledsröntgen tänker de flesta på hundar, men problemet finns också hos katter. Höftledsdysplasi är en nedärvd defekt i bäckenets ledpanna som gör att den inte är så djup som den normalt ska vara. Detta gör att höftkulan inte passar in exakt i ledpannan och ytorna börjar skava mot varandra, vilket resulterar i att brosket som skyddar benet undan för undan nöts bort. Detta kan ge upphov till smärta när katten rör sig. Katter är mycket duktiga på att dölja smärta och kan lida av sin HD trots att de inte haltar. De kanske i stället rör sig lite lugnare eller lite mindre och undviker att hoppa högt. Katter med mild HD behöver dock inte ha några besvär alls.
Sedan januari 2000 har Maine Coon-katten ett hälsoprogram mot HD. I detta hälsoprogram ingår bland annat ett register för höftledsresultat. Klubben rekommenderar att alla avelsdjur HD-röntgas innan de används i avel, detta för att minimera spridningen av HD i rasen. Även uppfödare av andra raser är välkomna att delta genom att röntga sina katter och registrera resultatet i hälsoprogrammets register.
Hur går HD-testet till?
Katterna röntgas då de fyllt ett år. Man kan i princip vända sig till vilken veterinär som helst som har tillgång till röntgen. Oftast, men inte alltid, ges katten en spruta med lugnande medel innan, så att man får en bra bild där katten ligger rakt. Om katten är väldigt medgörlig och trygg kan man få en bra bild utan att ge lugnande, men de flesta tycker att kameran är lite läskig när den börjar låta, och då vill de inte ligga riktigt still. Det spelar ingen roll för höftledsresultatet om katten har fått lugnande medel eller inte, men däremot bör katten inte vara djupt sövd eftersom detta kan ge ett missvisande resultat.
Rekommendationer för testning och avel
Enligt råd från genetiker bör vi inte selektera alltför hårt i ett inledningsskede av hälsoprogrammet. Det vore inte gynnsamt för rasen om vi tog alla katter med HD ur avel. Därför rekommenderar Maine Coon-katten i dagsläget att katter som har 1:a på höfterna inte automatiskt utesluts ur aveln, men dessa katter bör förstås paras med en katt som är HD-fri.
HD nedärvs polygent recessivt, vilket innebär att två HD-fria katter tillsammans kan få avkommor som har HD. Två katter med HD kan även få HD-fria kattungar. Därför bör varje generation avelsdjur röntgas för att minska risken för HD.
Hypertrofisk kardiomyopati (HCM)
Vad är HCM?
Hypertrofisk kardiomyopati är en ärftlig sjukdom som finns hos både katter, hundar, grisar och människor. Nedärvningen är ännu ej helt klarlagd. Sedan sjuttiotalet vet man att HCM är en vanlig orsak till hjärtsvikt, blodproppar och plötslig död hos katter. En stor studie som har gjorts på maine coon i USA indikerar att HCM hos dessa katter tycks nedärvas av en enkel dominant gen.
HCM karakteriseras av en förtjockning av hjärtmuskeln, framför allt i vänstra sidan av hjärtat. örtjockningen gör att hjärtat blir mindre elastiskt än normalt, och därför kan inte hjärtat fyllas med blod så lätt. Det blir också mindre utrymme för blodet i vänster kammare på grund av förtjockningen i hjärtväggarna. Detta resulterar i att mindre blod pumpas fram vid varje hjärtslag. Det kan också bli onormal turbulens i lodet, och klaffar kan börja läcka. Detta kan ge ett blåsljud, som veterinären kan höra i ett stetoskop.
Katter med HCM kan få vätska runt lungorna, vilket kan leda till att katten får svårt att andas. En del katter kanske inte visar några tecken alls på sjukdom förrän de plötsligt dör, oftast då på grund av en svårt rytmstörning. Andra utvecklar blodproppar som bland annat kan orsaka förlamning i bakbenen.
HCM är inte en medfödd defekt, utan en sjukdom som utvecklas långsamt. Drabbade katter har oftast inga symptom på HCM före sex månaders ålder, och det kan i många fall ta flera år innan man kan ställa en diagnos. Därför måste man låta en specialist undersöka katten vid flera tillfällen.
Maine Coon-katten har ett hälsoprogram mot HCM, som startades den 1 januari 2004. Uppfödare av alla raser är välkomna att delta.
Finns botemedel?
Tyvärr finns det inget botemedel mot HCM, men drabbade katter kan behandlas med mediciner för att underlätta. Beroende på vilka symptom katten har och hur hjärtat ser ut, kan vätskedrivande mediciner, betareceptorblockerare och/eller ACE-hämmare användas.
Hur går ett HCM-test till?
Katterna undersöks med ultraljud där man kan se om det finns några förtjockade områden och hur hjärtat rör sig, samt hur blodet flödar. Undersökningen är helt smärtfri och tolereras vanligtvis mycket bra av katterna. Är katten orolig kan det dock vara nödvändigt att ge den lugnande medel, eftersom det är viktigt att den ligger alldeles stilla på undersökningsbordet.
Ibland kan veterinären behöva raka katten på det ställe som ska undersökas. Eftersom maine coonen har en silkig päls, utan alltför mycket underull, går det dock oftast bra att bara sära lite på pälsen utan att raka. För att få en bra kontaktyta mot kattens skinn, och därmed en bra bild, används ett slags gelé på proben. Undersökningen tar ca. 30-45 minuter.
DNA-test för HCM - information och rekommendationer
Sedan förra året (2006) finns det ett gentest tillgängligt på marknaden för att identifiera katter med en speciell mutation i myosinbindande protein C 3 (MyBPC 3) , även kallad HCM1. Denna mutation har man kunnat visa att är kopplad till HCM i en koloni med maine coon-katter. Det står nu klart att mutationen också ger en ökad risk för klinisk HCM i maine coon-populationen generellt. Det är i dagsläget inte känt exakt hur mycket högre denna risk är. I framtiden kommer prospektiva studier att krävas för att få mer exakta riskuppskattningar.
Observera att det hos människor med samma sjukdom finns många olika genetiska mutationer som kan orsaka den här sjukdomen. Man får anta att situationen är likartad hos katt. I den statistik som vi har i dagsläget har ungefär hälften av de katter som diagnosticerats med HCM med ultraljud eller vid obduktion mutationen HCM1. Uppenbarligen har den andra hälften HCM av andra orsaker, troligen andra mutationer.
DNA-testet för HCM-mutationen MyBPC 3 ersätter INTE ultraljudsundersökningar. Alltför stor andel av den HCM som finns på maine coon orsakas uppenbarligen av andra mutationer än denna, och för att hitta bärare av sådana mutationer är det viktigt att vi fortsätter att ultraljudsundersöka våra katter i enlighet med hälsoprogrammets rekommendationer även efter det att vi har DNA-testat dem.
Det här innebär att frånvaron av denna mutation hos en katt INTE innebär att den aldrig kommer att utveckla HCM. Det innebär att den inte har den enda i dagsläget kända mutationen som kan orsaka sjukdomen på katt. I framtiden kan det hända att ytterligare mutationer identifieras och att man kommer att kunna testa även för dessa. Katter som är positiva på testet kommer inte nödvändigtvis att utveckla signifikant hjärtsjukdom och dö av sjukdomen. En del katter utvecklar en väldigt mild form av sjukdomen och lever rätt goda liv trots allt, och en del katter kanske inte ens kommer att utveckla några som helst tecken på sjukdomen. Det är i nuläget inte känt vad det är som gör att en katt med med mutationen utvecklar HCM tidigt medan en annan katt utvecklar en mycket mildare och senare form, eller inga tecken på hjärtsjukdom över huvud taget. Förhoppningsvis kommer vi få veta på mer om detta i framtiden.
Vi föreslår följande rekommendationer för gentestning för HCM1:
Ett par andra påpekanden:
Det är förstås INTE rimligt att låta avliva DNA-positiva kattungar/katter som är friska och mår bra. DNA-positiva katter kan leva långa, friska liv trots sin gendefekt.
Tänk på att en uppfödare med många katter som nu måste DNA-testas kanske inte har råd att testa alla på en gång! Om du är en av dessa, gör upp en plan för vilka som behöver testas först och ungefär när du beräknar att kunna testa de andra katterna. Om du inte är en av dessa, tänk på att vara snäll mot dem som inte kan testa alla på en gång! Så länge de har en rimlig plan för när de ska testa de olika katterna handlar det inte om att uppfödaren är ovillig att testa.
Kom ihåg att de vetenskapliga framstegen går snabbt på det här området och rekommendationerna kan komma att ändras allt eftersom mer information blir tillgänglig.
Om katten dör
Det är alltid mycket tråkigt och ledsamt när en älskad katt dör i förtid. I vissa fall kan man inte göra så mycket för att förhindra att det sker. När det gäller ärftliga sjukdomar så kan man däremot öka sin kunskap och planera aveln och på så sätt göra att risken för att katter drabbas minskar. För att vi uppfödare ska kunna gör rasens framtid så sund så möjligt så är arbetet mot den ärftliga sjukdomen HCM, hypertrofisk cardiomyopati, ett av våra viktigaste. Därför är det betydelsefullt att så många som möjligt vars katt dör får den obducerad. Vi är mycket tacksamma om vi får ta del av vad som hänt din kära katt och om det eventuellt kan ha varit den ärftliga sjukdomen HCM.
Text och bilder på denna site får ej kopieras eller lånas utan tillstånd. All text och bilder ägs av sitens ägare. © Copyright 2008, all Rights Reserved.
Alla bilder kommer från © Hasse Sukis, Rockphoto, Susanne Berglund och Angelica Berglund, SenSiq Coon´s om anat ej anges. Webmaster & Design: © Susanne Berglund, SenSiq Coon´s.